IDA SOVER ..
.. och Alexis (som Ida alltid säger) skriver.
För er som läser och inte vet vem jag är, så är jag = Alexis = Alexandra Lundh.
Jag hade ingenting att göra, så därför drog jag in här och skulle skriva lite om mina och Idas planer. Precis efter att jag var klar med inlägget kom det andra saker på banan vilket som gjort att jag suttit här och skrivit och skrivit och bara tänkt så oerhört mycket, även gråtit för att jag har världens bästa vänner, Ida Danielsson & Hilda Englund <3
Jag börjar om från början, dvs från när vi var små. Vi gick på samma dagis, alla tre. Alla småttingar umgicks med alla, inte sant? Även vi. Vi fortsatte även att umgås på lågstadiet, vilka tider? Då jag alltid var så elak, men ni var fortfarande vid min sida. Mellanstadiet, då vi började 4an och gled isär, gjorde vi ens någonting ihop förutom att sporta ihop? Nej, jag tror inte det. När vi började högstadiet, dvs 6an så blev allt som det var, tillbaks på ruta ett, dvs återförenades vi. Högstadiet har nog varit min bästa tid och även värsta. Den bästa var speciellt nu 08-09, när ni blev mina bästa vänner på nytt. Vi har haft bra tider tillsammans, då ingen kunnat stoppat oss och vi gjort precis som vi velat och allt bara flytit på och vi skrattat tills tårarna börjat rinna. Vi har även haft dåliga tider och oturen med oss (speciellt med killar.) Det kvittar om vi inte mår bra eller bara gråter, så länge vi har varandra, då blir det inte bättre, Iallafall inte från min sida. Jag brukar inte gråta så mycket, absolut inte när folk är omkring mig, men när jag väl gråter finns det ingenting bättre än att ha er två vid min sida. Men som alla säger, och som är sant, det är så livet är, man ska ha tur och otur, man ska vara lycklig och någongång vara olycklig, men faktum är, att jag aldrig är olycklig, utan alltid är lycklig med er även att det finns vissa stunder som är jobbiga. Jag är lycklig så länge jag har er vid min sida, för det är ni som gör min dag! Det var ni som fick mig gå till skolan, det var ni som alltid fick mig le när jag så gärna ville gråta, det har alltid ni som ställt upp på ett eller annat sätt, från dagis till idag, även att vi bråkat, haft konflikter och hatat varandra. Men det är sån man gör, det tillhör ju en del av livet. Man kan inte alltid vara sams, utan ibland blir det bråk, men det kvittar ju, vi kommer alltid tillbaka dit vi var, de tre bästa vännerna. Vi är så lika, men så olika, typ, hilda är ju kort, ida mellan och jag är ännu längre. Vi faller alltid för olika killar, och för olika saker hos killarna, vi har oftast olika åsikter om saker och ting, men who cares? Vi har gemensamma saker, och det är att vi trivs att vara med varandra. Vi pratar alltid om samma saker, killar och sex, om och om igen, det är något vi aldrig tröttnar på. Vi går alltid ut på en promenix, köper godis eller fixar en fruktsallad och kollar en film. Med er vid min sida blir dagen inte bättre än så!
Hilda och jag flyttar snart till Hagfors för att gå på gymnasium, och du vet inte riktigt vart du ska gå än, men det lutar åt att stanna kvar i Värmland? Hoppas jag! Tre år utan promenader varje dag, vi kommer inte sporta tillsammans, vi kommer inte att se varandra varje dag, hur fan ska detta gå? Telefonsamtal och jävla massa sms varje dag, dyra telefonräkningar blir, men va fan, vem bryr sig? Som vi sagt förut, och säger det här nu igen: gymnasiet kan inte stoppa oss, ingenting kan stoppa oss, forever never ends!
Sommaren 2009, vår sommar tjejer, vår sommar!
Oavsett vad som än händer och sker, så kommer ni alltid att vara mina favorittjejer, och det vet ni, oavsett vad! Sisters by the heart <3 jag älskar er mer än någon annan, ni är de bästa tjejer, forever never ends!
Det finns så mycket att säga om er och vår vänskap, vi har så mycket minnen att jag bara vill gråta, för det är minnen som är helt oförglömliga, både bra och dåliga. Men det finns tre ord som sitter i hjärtat och stannar där, FOREVER NEVER ENDS!!!!
